Det var länge sen. Jag har varken haft behov eller tid att skriva här på bloggen. Det är som att NU har den vanliga vardagen kommit tillbaka, den är här! Som jag har längtat! Tankarna har ibland gått tillbaka på behandlingen. Hur jag mådde, då, för ett år sen. Behandlingen avslutades den 22 november. För ett år sen var mamma här och jag började sakta vara uppe mer och mer. Jag har svårt att nu föreställa mig den orkeslösheten och tröttheten som jag befann mig i.
När jag duschade ikväll gick tankarna till hur det kändes många gånger när jag duschade när det var som värst. Att stå i duschen var så befriande och renande - jag hoppades på att få bort cellgiftslukten eller vad det var. Kroppen var konstig. Jättekonstig. Och det är väl det som är lurigt och som jag läste om idag om tjejen som startade Ung Cancer - att känna sig sviken av sin egen kropp. Och det värsta; att inte ha kontroll över den.
Men det börjar bli länge sen, den där hösten då allt ställdes på sin spets. Nu börjar den nästan kännas overkligt. Men man blir ständigt påmind om eländet. I förra veckan fick jag veta att det var en till som inte klarade kampen mot skit och eländet.
Ibland orkar jag inte riktigt engagera mig och ta till mig. Litegrann som att jag vill vara i min-vanliga-vardag-puppa utan tråkigheter. Lite naivt och egoistiskt men välbehövligt just nu.
Den lille hundvalpen växer och är helt galen. Busig. Lekfull. Och nyfiken. Och så skulle det ju vara bra med hundblöja :)
Och inredningen av köket pågår. Det ska målas lite till dvs möbler. Och så letar vi lite fåtöljer. Och vi hoppas på att valpen snart är rumsren eftersom han intagit burspråket till sitt sovrum.
Inte minst så pågår förberedelser inför advent och julen. Jag bakade lussekatter igår och känner mig stolt. Blir liksom lite imponerad av mig själv :)
Nu är det läggdags. Imorgon är det dags för en Stockholmresa, klockan ringer 04.45.
Gonatt och ta väl hand om er!
Helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar