Nu har jag varit på kvinnokliniken eftersom jag fick en tid för att jag ringt om att jag kissat blod två gånger.
Jag fick träffa Dr S. Hon hade läst lite om mig men sa att jag gärna fick berätta själv. Hon ställde frågor om när behandlingen avslutades vilket är snart två år sedan! Vad tiden går! Hon ställde lite frågor om problemet jag sökte för. En läkarstudent var med och lyssnade också. Jag fick lämna ett kissprov som, efter koll, visade blod i urinen.
Dr S gjorde en gyn-undersökning. Ultraljudet tyckte jag att hon höll på med vääääldigt länge. Hon kollade lymfkörtlarna i ljumskarna. Hon sa att hon skulle konsultera med "min" vanliga Dr A. Klä inte på dig än, sa hon och de gick. Ifall någon annan Dr skulle undersöka mig.
Där stod jag halvnaken och kunde inget annat än att börja gråta.
Efter en evighet kom Dr med läkarstudent in igen. Jag kunde klä på mig. Vi satte oss. Jag sa att jag blir såhär - tårarna brukar komma på dessa läkarbesök för spänningen släpper och sen kommer oro och tankar, på något konstigt vis. Hon var förstående. Hon ville klämma på lymfkörtlarna under armarna också. Tror att hon sa att det var okej.
Hon hade konsulterat med Dr A på telefon och en remiss ska nu skickas till urologen. Det finns misstanke om strålningsskada även i urinvägarna. Hon misstänkte nog urinvägsinfektion eftersom hon ställde frågor om jag hade haft feber eller ont eller känt om det svider. Jag kommer faktiskt inte ihåg om jag har känt något, vilket jag sa till henne. Kanske. Jag känner ofta efter och ibland förtränger jag och ibland tror jag det är inbillning. Jag kan inte skilja på det. Och så är det väl med ryggsäcken - hela tiden känner man efter och lär sig leva med det. Och vet inte vad som är vad.
Jag tror hon sa att det såg okej ut det hon såg. Men nu går jag och funderar på vad hon sa eller inte sa. Och blir naturligtvis orolig och nojig.
Nu kommer väntan till någon undersökning som jag inte kommer ihåg namnet på av urinvägarna. Usch! Jag gjorde någon undersökning av urinvägar i Linköping som inte var så behaglig......
Annars är allt bra!
Kram
Helena
Jag fick träffa Dr S. Hon hade läst lite om mig men sa att jag gärna fick berätta själv. Hon ställde frågor om när behandlingen avslutades vilket är snart två år sedan! Vad tiden går! Hon ställde lite frågor om problemet jag sökte för. En läkarstudent var med och lyssnade också. Jag fick lämna ett kissprov som, efter koll, visade blod i urinen.
Dr S gjorde en gyn-undersökning. Ultraljudet tyckte jag att hon höll på med vääääldigt länge. Hon kollade lymfkörtlarna i ljumskarna. Hon sa att hon skulle konsultera med "min" vanliga Dr A. Klä inte på dig än, sa hon och de gick. Ifall någon annan Dr skulle undersöka mig.
Där stod jag halvnaken och kunde inget annat än att börja gråta.
Efter en evighet kom Dr med läkarstudent in igen. Jag kunde klä på mig. Vi satte oss. Jag sa att jag blir såhär - tårarna brukar komma på dessa läkarbesök för spänningen släpper och sen kommer oro och tankar, på något konstigt vis. Hon var förstående. Hon ville klämma på lymfkörtlarna under armarna också. Tror att hon sa att det var okej.
Hon hade konsulterat med Dr A på telefon och en remiss ska nu skickas till urologen. Det finns misstanke om strålningsskada även i urinvägarna. Hon misstänkte nog urinvägsinfektion eftersom hon ställde frågor om jag hade haft feber eller ont eller känt om det svider. Jag kommer faktiskt inte ihåg om jag har känt något, vilket jag sa till henne. Kanske. Jag känner ofta efter och ibland förtränger jag och ibland tror jag det är inbillning. Jag kan inte skilja på det. Och så är det väl med ryggsäcken - hela tiden känner man efter och lär sig leva med det. Och vet inte vad som är vad.
Jag tror hon sa att det såg okej ut det hon såg. Men nu går jag och funderar på vad hon sa eller inte sa. Och blir naturligtvis orolig och nojig.
Nu kommer väntan till någon undersökning som jag inte kommer ihåg namnet på av urinvägarna. Usch! Jag gjorde någon undersökning av urinvägar i Linköping som inte var så behaglig......
Annars är allt bra!
Kram
Helena
Åh vad jag känner med dig. Förbaskade cancer som drabbar så många. Den jäkla strålningen som ska bota cancer skapar andra problem som blir nog så besvärliga att leva med. Jag hoppas innerligt att de kan komma tillrätta med dina problem så du slipper den malande oron. Men tyvärr Helena drabbas de flesta av ständig oro för återfall. Jag önskar jag vore lite mer orolig för då kanske jag hade undgått mitt återfall för två år sedan. När man missar mammografi för att jag mådde bra och tänkte inte så långt att ojämnheten i såret kunde vara återfall i cancer. Så vad jag vill säga till dig är att följ upp allt du upptäcker, gärna en gång för mycket, det lönar sig. Jag tänker på dig och följer också ditt viktiga arbete i facket och på jobbet. Jag håller alla tummar och sänder styrkekramar från en medsyster.
SvaraRaderaKram Rose Marie
Rose Marie!
RaderaSkit, skit måste man få säga ibland. Vet att du kämpar tålmodigt och ihärdigt! Allt gott till dig och många styrkekramar!!
Kramar Helena