<
Jag har sedan 16 septemer 2011 bloggat och blottat en stor del av mitt liv. Tankar, sjukdomen, känslor, närgångna beskrivningar av mina upplevelser, bilder och familjen har ofta varit huvudrollsinnehavarna. Jag har delat med mig av min ovanliga vardag som jag inte önskade någon annan. Tanken var att det skulle delges mina nära och kära, vänner/kollegor och bekanta. Tack för att ni har läst! Jag hoppades och hoppas också att de som hamnar i samma situation eller en anhörig ska kunna finna svar eller bara få tröst från min beskrivna upplevelse.
Det börjar bli dags att bli privat igen. Jag vill inte delge så mycket personligt längre. Det personliga börjar mer och mer kännas privat eftersom jag inte har så mycket att delge utifrån den uppkomna situation från den 31 augusti 2011 då jag fick beskedet om livmoderhalscancer.
Fortsättningen på bloggen kommer i huvudsak att handla om det som har anknytning till det som jag blev drabbad av - det som jag har kallat för skit och eländet. Det är så det känns just nu. Om jag får ett behov att blogga om något annat kommer jag att göra det på en ny blogg. Detta är bloggen för hur min vardag blev förändrad i samband med att jag fick beskedet som många, inklusive mig själv, ibland fruktar mest; Cancer.
Idag vill jag delge min status för hur jag mår utifrån det som har blivit påverkat efter skit och eländet. Här kommer listan;
Klimakteriet - eftersom strålningen tog död på mina äggstockar kom jag ganska snabbt i klimakteriet. Det var vallningar, svettningar, sömnstörningar. Konstigt nog har det blivit mycket bättre från oktober/november. Sällan vallningar, sömnen mycket bättre! Jag glömde ta upp det med doktorn men gör det vid nästa kontroll.
Tarm och blåsa - strålningen påverkade tarmen och blåsan. I början efter avslutad behandling fick jag aldrig vänta att gå på toaletten. Idag kan jag hålla mig en liten stund. Det har blivit bättre. Strålningsskadan som upptäcktes i tarmen i september av kirurgen får jag leva med och det går bra. Ibland, inte alls ofta, blöder tarmen.
Hälsenorna - sedan julen 2011 har jag haft ont i hälsenorna som blev värre i mars/april. Det konstaterades hälsensinflammation. Enligt sjukgymnasten var orsaken att jag fick det eftersom jag knappt inte rörde mig på sju veckor. Har gjort gymnastik men har inte kunnat promenera så som jag skulle ha gjort. Från december har mina hälsenor blivit mycket bättre och nu kan jag gå långa promenader med hunden!
Vikten - oj, oj det är mitt stora problem just nu. Under behandlingen gick jag ner fyra kilo vilket jag INTE skulle göra. Har läst och pratat med andra med erfarenhet av cellgiftsbehandling och många går upp i vikt. Anledningen vet jag inte - kanske för att man är så glad att slippa må illa och få inta köket igen. Jag har många kilon att slänga bort och just nu är det tunga kilon. Nystart krävs!
Hjärnkontoret - cellgifterna och troligt även den psykiska press av beskedet har gjort hjärnan lite snurrig. Det tog ca fyra månader efter behandlingen innan jag kunde läsa en bok, och det tog lång tid att ta sig igenom boken. På jobbet när jag började jobba halvtid i maj kunde jag inte läsa något som var nytt. Det gick inte in i hjärnan och var en ganska obehaglig upplevelse. Nu är det mycket bättre. Det som inte är riktigt som det ska är att jag tror att jag ska komma ihåg saker men tappar det nästan i samma stund som jag har sagt att jag ska göra det. Så var det inte innan. Jag "kände" att det var något jag skulle göra eller komma ihåg. Jag jobbar mycket mer med att skriva upp saker. Borde även skriva upp småsaker som jag ofta glömmer. Ska träna på det.
Känslor - nojan finns där, C-nojan. Nästan hela tiden. Men försöker njuta av nuet. Onödigt att oroa sig om det inte finns något att oroa sig för och om det skulle vara så så har man ju missat tiden att njuta av nuet när man egentligen inte har en aning om det är rätt att oroa sig. Det innebär att oron blir dubbel, på nåt sätt. Det där blev knepiga meningar men jag tror ni fattar!
Tröttheten - tröttheten som kom med behandlingen är obeskrivlig. En total energiutsöndring gjorde att jag både fysiskt och psykiskt var totalt dränerad på ork. Orken tog tid att få tillbaka. Jag tycker att nu, de senaste två månaderna, känns som att orken är tillbaka som den var innan.
Tålamod - är mer otålig i många situationer. Har ingen aning om vad det beror på. Kanske åldern, klimakteriet eller nåt!
Familjen - har repat sig. Vi pratar inte mycket om det vi har gått igenom. Vi gjorde det under julen och det är tydligt att vi kommer ihåg olika saker. Barnen verkar ha glömt ganska mycket och fort.
Struman - jag drabbades av överproduktion i sköldkörteln, Graves sjukdom, för 10 år sen. Värdena kollas en gång om året. I samband med cancerbehandlingen blev värden helt kokoroko. Har kollat värden ca fyra gånger förra året. Sen maj har de varit okej. Nu är det snart dags att kolla igen och det känns bra iallafall, men strumavärden kan vara lite luriga och då är det bra med en koll. Jag har en mycket bra Dr på vårdcentralen!
Inget ont som inte har något gott med sig - jag fick ett så enormt gensvar genom visat stöd av så många. Om eländet inte drabbat mig hade jag aldrig stött på mina nya vänner; Helena, hon som drabbats av samma sak men ett år tidigare och blev behandlad av samma läkare.Och som gör de fantastiska änglarna, Helenas änglar! Och Rose Marie, hon med tuttanscancerblogg, som med kloka och värmande ord stöttat mig. Och inte minst Inger K som skickade över 100 mail som skrev om allt och inget och fick mig ofta att le i eländet men också gav mig goda råd. Som då när hon skrev ungefär såhär: "Helena, försök att gå ut en liten stund varje dag under behandlingen. Hur trött du än är så försök, tvinga dig en liten stund." Vissa dagar gick jag inte ens ett varv runt huset. Fina, fina människor! Upptäckten är att vi ofta har samma upplevelse av sjukdomseländet vilket stärker mig att det var rätt att vara så öppen i bloggen - och hoppas därmed att jag har kunnat stärka någon annan.
Saknaden - måste bara skriva att saknaden är så stor efter min pappa som gick bort för fem veckor sen. Jag vill gripa tag i tiden, stanna den, och låta tiden stå still för att förhindra att mina minnen ska blekna från tiden, då när pappa fanns här på jorden. Det är så tomt och jag vill bara att tomrummet ska fyllas igen med hans närvaro. Det gör så ont.
Vardagen - nu är min vardag här igen! Hösten 2011 och våren 2012 har bleknat en hel del. Jag är så tacksam för den vanliga vardagen! Den är säkert ungefär som din. Vissa saker sticker ut, som en del inte vet något om, som att gå på kontroll för att kolla att eländet håller sig borta. Men problemen kan inte jämföras, det är som med lidandet: var och en har rätt till sitt eget lidande. Problemen kommer och går, olika stora, och det är väl en del av vardagen ändå?
Och nu har vi en vardag med en hund som vi skaffade 1 november, lilla Ask, som börjar bli så stor. Vi var på väg att skaffa hund augusti 2011 men hann inte före beskedet. Och det var tur det.
Nästa kontroll blir i mars. Än har jag inte fått någon kallelse. Men det maler ibland. Och så nojan - känner jag nåt i underlivet eller ryggen eller tån? Ja, det är ryggsäcken som följer med och som tur är har jag en kurator som lärt mig att bära ryggsäcken så lätt som möjligt.
Nu är det snart dags för en fika och sen vänta på premärien av tv-serien av Leif GW Persson, min idol!
Njut av nuet!
Helena
Jag har sedan 16 septemer 2011 bloggat och blottat en stor del av mitt liv. Tankar, sjukdomen, känslor, närgångna beskrivningar av mina upplevelser, bilder och familjen har ofta varit huvudrollsinnehavarna. Jag har delat med mig av min ovanliga vardag som jag inte önskade någon annan. Tanken var att det skulle delges mina nära och kära, vänner/kollegor och bekanta. Tack för att ni har läst! Jag hoppades och hoppas också att de som hamnar i samma situation eller en anhörig ska kunna finna svar eller bara få tröst från min beskrivna upplevelse.
Det börjar bli dags att bli privat igen. Jag vill inte delge så mycket personligt längre. Det personliga börjar mer och mer kännas privat eftersom jag inte har så mycket att delge utifrån den uppkomna situation från den 31 augusti 2011 då jag fick beskedet om livmoderhalscancer.
Fortsättningen på bloggen kommer i huvudsak att handla om det som har anknytning till det som jag blev drabbad av - det som jag har kallat för skit och eländet. Det är så det känns just nu. Om jag får ett behov att blogga om något annat kommer jag att göra det på en ny blogg. Detta är bloggen för hur min vardag blev förändrad i samband med att jag fick beskedet som många, inklusive mig själv, ibland fruktar mest; Cancer.
Idag vill jag delge min status för hur jag mår utifrån det som har blivit påverkat efter skit och eländet. Här kommer listan;
Klimakteriet - eftersom strålningen tog död på mina äggstockar kom jag ganska snabbt i klimakteriet. Det var vallningar, svettningar, sömnstörningar. Konstigt nog har det blivit mycket bättre från oktober/november. Sällan vallningar, sömnen mycket bättre! Jag glömde ta upp det med doktorn men gör det vid nästa kontroll.
Tarm och blåsa - strålningen påverkade tarmen och blåsan. I början efter avslutad behandling fick jag aldrig vänta att gå på toaletten. Idag kan jag hålla mig en liten stund. Det har blivit bättre. Strålningsskadan som upptäcktes i tarmen i september av kirurgen får jag leva med och det går bra. Ibland, inte alls ofta, blöder tarmen.
Hälsenorna - sedan julen 2011 har jag haft ont i hälsenorna som blev värre i mars/april. Det konstaterades hälsensinflammation. Enligt sjukgymnasten var orsaken att jag fick det eftersom jag knappt inte rörde mig på sju veckor. Har gjort gymnastik men har inte kunnat promenera så som jag skulle ha gjort. Från december har mina hälsenor blivit mycket bättre och nu kan jag gå långa promenader med hunden!
Vikten - oj, oj det är mitt stora problem just nu. Under behandlingen gick jag ner fyra kilo vilket jag INTE skulle göra. Har läst och pratat med andra med erfarenhet av cellgiftsbehandling och många går upp i vikt. Anledningen vet jag inte - kanske för att man är så glad att slippa må illa och få inta köket igen. Jag har många kilon att slänga bort och just nu är det tunga kilon. Nystart krävs!
Hjärnkontoret - cellgifterna och troligt även den psykiska press av beskedet har gjort hjärnan lite snurrig. Det tog ca fyra månader efter behandlingen innan jag kunde läsa en bok, och det tog lång tid att ta sig igenom boken. På jobbet när jag började jobba halvtid i maj kunde jag inte läsa något som var nytt. Det gick inte in i hjärnan och var en ganska obehaglig upplevelse. Nu är det mycket bättre. Det som inte är riktigt som det ska är att jag tror att jag ska komma ihåg saker men tappar det nästan i samma stund som jag har sagt att jag ska göra det. Så var det inte innan. Jag "kände" att det var något jag skulle göra eller komma ihåg. Jag jobbar mycket mer med att skriva upp saker. Borde även skriva upp småsaker som jag ofta glömmer. Ska träna på det.
Känslor - nojan finns där, C-nojan. Nästan hela tiden. Men försöker njuta av nuet. Onödigt att oroa sig om det inte finns något att oroa sig för och om det skulle vara så så har man ju missat tiden att njuta av nuet när man egentligen inte har en aning om det är rätt att oroa sig. Det innebär att oron blir dubbel, på nåt sätt. Det där blev knepiga meningar men jag tror ni fattar!
Tröttheten - tröttheten som kom med behandlingen är obeskrivlig. En total energiutsöndring gjorde att jag både fysiskt och psykiskt var totalt dränerad på ork. Orken tog tid att få tillbaka. Jag tycker att nu, de senaste två månaderna, känns som att orken är tillbaka som den var innan.
Tålamod - är mer otålig i många situationer. Har ingen aning om vad det beror på. Kanske åldern, klimakteriet eller nåt!
Familjen - har repat sig. Vi pratar inte mycket om det vi har gått igenom. Vi gjorde det under julen och det är tydligt att vi kommer ihåg olika saker. Barnen verkar ha glömt ganska mycket och fort.
Struman - jag drabbades av överproduktion i sköldkörteln, Graves sjukdom, för 10 år sen. Värdena kollas en gång om året. I samband med cancerbehandlingen blev värden helt kokoroko. Har kollat värden ca fyra gånger förra året. Sen maj har de varit okej. Nu är det snart dags att kolla igen och det känns bra iallafall, men strumavärden kan vara lite luriga och då är det bra med en koll. Jag har en mycket bra Dr på vårdcentralen!
Inget ont som inte har något gott med sig - jag fick ett så enormt gensvar genom visat stöd av så många. Om eländet inte drabbat mig hade jag aldrig stött på mina nya vänner; Helena, hon som drabbats av samma sak men ett år tidigare och blev behandlad av samma läkare.Och som gör de fantastiska änglarna, Helenas änglar! Och Rose Marie, hon med tuttanscancerblogg, som med kloka och värmande ord stöttat mig. Och inte minst Inger K som skickade över 100 mail som skrev om allt och inget och fick mig ofta att le i eländet men också gav mig goda råd. Som då när hon skrev ungefär såhär: "Helena, försök att gå ut en liten stund varje dag under behandlingen. Hur trött du än är så försök, tvinga dig en liten stund." Vissa dagar gick jag inte ens ett varv runt huset. Fina, fina människor! Upptäckten är att vi ofta har samma upplevelse av sjukdomseländet vilket stärker mig att det var rätt att vara så öppen i bloggen - och hoppas därmed att jag har kunnat stärka någon annan.
Saknaden - måste bara skriva att saknaden är så stor efter min pappa som gick bort för fem veckor sen. Jag vill gripa tag i tiden, stanna den, och låta tiden stå still för att förhindra att mina minnen ska blekna från tiden, då när pappa fanns här på jorden. Det är så tomt och jag vill bara att tomrummet ska fyllas igen med hans närvaro. Det gör så ont.
Vardagen - nu är min vardag här igen! Hösten 2011 och våren 2012 har bleknat en hel del. Jag är så tacksam för den vanliga vardagen! Den är säkert ungefär som din. Vissa saker sticker ut, som en del inte vet något om, som att gå på kontroll för att kolla att eländet håller sig borta. Men problemen kan inte jämföras, det är som med lidandet: var och en har rätt till sitt eget lidande. Problemen kommer och går, olika stora, och det är väl en del av vardagen ändå?
Och nu har vi en vardag med en hund som vi skaffade 1 november, lilla Ask, som börjar bli så stor. Vi var på väg att skaffa hund augusti 2011 men hann inte före beskedet. Och det var tur det.
Nästa kontroll blir i mars. Än har jag inte fått någon kallelse. Men det maler ibland. Och så nojan - känner jag nåt i underlivet eller ryggen eller tån? Ja, det är ryggsäcken som följer med och som tur är har jag en kurator som lärt mig att bära ryggsäcken så lätt som möjligt.
Nu är det snart dags för en fika och sen vänta på premärien av tv-serien av Leif GW Persson, min idol!
Njut av nuet!
Helena
Starka, fina, kloka Helena! Varma kramar från STödstrumpan d.ä (som blev den som fick räkneverket på din blogg att slå över till 27 000 visningar :)) En ängel till dig:
SvaraRadera(¯`'•.¸//(*_*)\\¸.•'´¯)
Tack snälla fina Du! Theo och jag är så impad av din fina ängeln!
Radera