MR-röntgen

Då var sjätte kontrollen gjord på kvinnokliniken på Ryhov.

Jag har inte varit så orolig under veckan dvs att tankarna har inte malt så mycket inför besöket. Min oro handlade mer om en böld som jag ibland får på insidan av låret. Det har gjort så ont sen i söndags. Det var länge sen jag har haft så ont för en böld. Lite huvudvärk och lite allmänt hängig blir jag.  Därför bestämde jag mig för att Max fick skjutsa mig till vårdcentralen först för att prata med en distriktsköterska för om den eventuellt skulle behöva skäras upp.  Jag väntade ganska länge och till slut frågade jag om möjligheten att hinna med mig innan jag skulle till länssjukhuset. Men det var så många före att jag bestämde mig för att åka dit efter jag hade träffat Dr A på kvinnokliniken.

Dr A frågade lite hur det var. Vi snackade om tarmen. Han frågade om min struma. Jag frågade de där jobbiga frågorna.  Det visar sig att vi har pratat om det tidigare men det kommer jag inte ihåg. Jag grät inte. Jag berättade om bölden. Okej, nu går vi till undersökningen så kollar jag bölden också, sa Dr.

Han undersökte. Jag tyckte det tog lång tid med ultraljudet. Det ser okej ut, sa han. Men sen fortsatte han undersökningen. Han ställde lite frågor. Hm, det får bli en MR-röntgen. Shit, skit, neeeej, tänkte jag. Dr misstänker något som inte är farligt men som han sa "jag vill vara på den säkra sidan". Bra Dr! Det vill jag också!

Därefter kollade han bölden. Han gjorde samma som de antagligen skulle ha gjort hos distriktssköterskan. Sen kollade han med ultraljudsmanicken  på bölden (!) och konstaterade att den inte behöver skäras. Jippi, tänkte jag. Sen kom en sjuksköterskan med lite sårförband.

Dr och jag satte oss och pratade. 

- Jaha, nu blir jag orolig, sa jag.
- Ja, så är det, sa Dr.
- Jaa, så är det med den där ryggsäcken, sa jag.
- Ja, det är ju så, sa Dr. 

Jag gillar Dr. Inget överdrivet snack utan realistiskt. Inga onödiga ord för att dämpa oron eller tystnaden. Det är som det är.

När får jag kallelsen till MR-röntgen? Dr svarade att den lär nog komma ganska snart. Svaret skickas till honom och han meddelar mig. Vi ses om tre månader igen, sa Dr. Tack för idag, sa jag och tog i hand, och tack för hjälpen med bölden!

Magnetisk resonanstomografi. Ligga i en maskin i 50-60  minuter och det dunkar och låter och jag får stora hörlurar för att lyssna på P1 eller nån annan kanal. Och sen väntan på svaret....

Jag fick gå ner till provtagningen efter besöket hos Dr A eftersom röntgen behöver veta min njurstatus innan röntgen. När vi satt där och väntade kom det lite tårar. Jag visste inte riktigt hur jag skulle tänka mer än att jag ville inte sitta där nån mer gång, vill inte tillbaka till en icke-vardag. Det blir så stort och skrämmande.

Efteråt var jag helt slut. Och tankarna går runt och mest till mina nära och kära. Jag gjorde ett tappert försök att jobba men tankarna far runt alldeles för mycket. Det blev lite enklare jobbuppgifter. Och jobbet känns så futtigt när det plötsligt börjar handla om hälsan. Det viktiga är alla runtomkring mig! Jag blev påmind om det  idag.

Jag känner igen oron, nojjan och fruktan att mista vardagen och jag vill inte tillbaka dit. Jag sov en stund när Max lagade mat ikväll. Nu känns det lite bättre. Jag ska hantera det och se till att oron inte tar över. Och i mitt huvud påminner jag mig själv: Tänk positivt, tänk positivt, TÄNK POSITIVT, människa!

Nu fick jag ur mig en del i den offentliga bloggterapin, tack!

Och tack till alla er som läser - här kommer ett foto jag tog idag på min fuchsia som blommar så fint!

Helena