Ibland är det svårt

Idag kl 7.30 var jag och Max på Ryhov, länssjukhuset, på våning 3, MR-röntgen. Klä av sig, ta på sig någon slags rock som man knyter framifrån, trosor kvar och sen de söta, små plasttosserna på fötterna. Klar. Sen sprang jag på toa minst fem gånger. Vänta. Klockan 8.20 fick jag komma in i röntgenrummet. Röntgensköterskan frågade om jag varit där tidigare. Ja, sa jag väldigt lågt, jag har gjort det två gånger förut.

Jag fick  lägga mig på britsen efter att jag hade tagit på mig en liten grön plastmössa och stoppat in håret. Han började leta efter någon bra ven att sticka i men fick byta arm. Jag sa att mitt hjärta brukar slå ganska mycket av den där sprutan som ska lugna tarmarna så att det blir bra bilder. Men då tar vi inte så stor dos, sa han. På med hörlurarna och den här gången ville jag lyssna på P4. Du vet att det tar nästan en timme och du måste ligga still. Ja, jag vet, sa jag. I min vänstra hand fick jag som en liten pump som jag kunde trycka om det blev något väldigt akut.

In i maskinen och jag blundar alltid innan eftersom jag inte tycker om trånga utrymmet. Hjärtat slog lite extra av det där han hade sprutat in. P4-rösterna ekade i mina öron. Plötsligt hörde sköterskans röst: Är ljudet lagom? Ja, sa jag. Då sätter vi igång, sa han.

En timme med dunk och bånk och skak. Ibland hörde jag hans röst: Går det bra för dig? Efter ungefär halva tiden ville han spruta in lite till av det lugnande joxet. Han kom in i rummet och britsen for ut och in med lite mer jox. Hm, jag kände att det började kurra i magen och då rörde väl sig tarmarna lite för mycket.

Jag försökte räkna hur mycket tid som hade gått utifrån hur många låtar som spelats och en uppskattning av hur länge de surrade på P4. Dåså, nu är det inte så mycket kvar och nu kommer en sekvens på två minuter, sa han. Okej, sa jag. Och då satte det ingång att skaka och låta av bara den. Det var inte alltid som jag hörde radion. Sen kom rösten igen och sa att nu är det bara tio minuter kvar! Yes!

När det var klart sa han att det var bra att dela upp det där joxet (mitt uttryck) på två gånger. Ja, det var det för hjärtat slog inte alls lika mycket.

Han sa att jag skulle resa mig försiktigt, Jag hade varit duktig och legat väldigt stilla så det blev bra bilder. Ja, mina fingrar hade somnat och när jag skulle gå skakade benen.

När klockan var 9.35 var jag ombytt och vi stannade till vid apoteket, Max skulle handla där. Jag satte mig utanför och kände att jag var helt skakig. Vi åkte vidare till IKEA för att äta frukost. Det gav mig tydliga minnen från tiden för två år sen. Och jag kunde känna att jag mådde illa, fick den där matledan som jag hade under behandlingen. Det var på nåt sätt som att kroppen mindes. Märkligt.

Nu är det kväll och nu börjar jag känna mig okej igen. Nu börjar väntan på beskedet. Och tankarna far iväg och jag försöker låta de fara till de positiva tankarna men ibland är det svårt.

Beskedet från röntgen skickas till Dr A inom en vecka. Sen hör Dr A av sig till mig. Det är då som man helst inte vill vara i den verkligheten. Det här tillhör inte min älskade vardag men förstår att det blir så ibland. Fast ibland är det svårt att förstå. Och det är då jag bara vill slå för öronen och ropa bingo-lingo!

I veckan ska jag njuta av alla höstfärger och önskar alla en härlig vecka!
Helena