Svart eller vitt

Funderar en del på läkarbesöket i förra veckan. Allt är inte svart eller vitt. Det är en hel regnbåge däremellan.

Orostankar maler. Tycker det känns som det fladdrar till i magen ibland. Kommer ihåg att jag kunde känna nåt sånt ibland, innan eländet upptäcktes. I maj 2011 var jag i Stockholm för jobbet och stod och väntade på bussen som gick till centralen för vidare färd hem med tåget. Plötsligt nös jag och det kändes som hela livmoderna skulle åka ut. Jag höll mig i magen och tänkte att det DÄR kändes inte riktigt rätt. Jag kom också ihåg att det liksom fladdrade till ibland i magen, sådär som man kunde känna första sparken när barnen väntades. Och nu tycker jag det är likadant. Eller inte, jo, litegrann kanske....Denna oro, nojja, inbillning eller verklighet eller vad det nu är.

Jag kanske skulle ha pratat med doktorn men tyckte nog inte att det var aktuellt i förra veckan. Eller också kände jag inget då. Jag kommer liksom inte ihåg.

Nu kommer jag ihåg saker som Dr Gabriel i Linköping sa. Som jag helt har glömt bort och som jag nu blir hypernojjig av. Men jag orkar inte prata om det. Det enklaste är att bara slå för öronen och ropa bingo-lingo så finns det inte! Ha -  om det vore så lätt så skulle vi vara många som gick omkring och ropade.

En annan sak från senaste läkarbesöket som jag blev glad över; Dr frågade lite om det ena och det andra, det kom lite tårar och hon hämtade näsduk. Hon avslutade frågestunden med " Och hur mår själen då?". Inte så ofta jag har fått den frågan. Jag blev lite förvånad men glad och sa bara " Jo, tack det är faktiskt bra!". Och det är det, faktiskt, trots nojjan.
.
Men oron som maler nu vet jag inte om jag orkar ha till nästa kontroll i september. Samtidigt orkar jag inte dra igång något. Telefonsamtal, besökstid, undersökningar, kanske mer undersökningar, kanske Linköping...Ånej, vill inte. VILL INTE. Känner mig som tjuren Ferdinand: Jag vill bara sitta här och lukta på min korkek!

Det är många, många som går med tankar, oro, skit och elände och det är så sorgligt att det ska vara så. Varför då? Tiden att få leva i vardagen förloras och allt fokus lägger sig på att överleva. Det är så snopet och man undrar till vilken nytta?  Men egentligen är det helt fruktlöst att ställa frågan - det är som det är och bättre att hålla fokus på de positiva tankarna, så gott det går.

Jag roar mig med att tänka hur många kontroller till jag ska gå igenom innan jag blir friskförklarad. Jag räknar hur många månader som gått sen jag avslutade behandlingen. Hittar det positiva. Försöker inte tänka det negativa. Är oftast glad och tankarna brukar oftast inte hindra mig i min vardag. Men de finns där. Och allt är inte bara svart eller vitt!

Önskar alla en härlig helg!

Helena