Bästa Helena!

På senaste kontrollen tog Dr prover och sa att de hör av sig via brev om det är nåt knas. Jaha, sa jag, då ska jag gå och vänta då och bli orolig om jag får ett brev. Tänk på att det kan dröja, sa Dr, eftersom det är semestertider.

Och jag har försökt att inte tänka för mycket men jag har ju spanat in posten lite extra när den har kommit. Det påminde mig om tiden innan behandlingen. Jag gjorde en massa undersökningar och väntade på olika kallelser hit och dit och behandlingstider hit och dit. Då hade jag full koll på när postbilen kom.

Idag kom brevet från Dr. Jag såg brevet med landstingets symbol. Det bara isade i mig. På en gång, vid brevlådan, slet jag upp kuvertet. Jag hann tänka många tankar och det var som jag frös där mitt i solskenet.

"Bästa Helena! Blablablabla..... Glädjande nog är dina provsvar helt normala." (Det måste ingå i utbildningen att de ska börja patientbreven med Bästa....har fått för mig att när det är dåliga besked så börjar man med Bästa men vet nu att det inte är så!)

Och jag blev så lättad! Gick in till Max i köket och visade brevet. Det var ju bra, säger han. Ja, men fattar du inte, jag trodde jag bara skulle få brev om det var något galet, sa jag till honom. Ja, men det var ju bra att hon skickade även när det var bra för annars går du ju och väntar och väntar. Han känner mig min Max och han vet hur jag funkar.

När jag får bra besked är det som att jag kan släppa nojjan. Tar en paus. Anti-nojja-semester i tanken, typ. Skönt.

Nu tänker jag på min gode vän vars make har fått cancerbesked och ska genomgå behandlingar. Jag tänker på min fd kollega som blev opererad idag för att ta bort Alien och jag tänker på min bloggkompis tuttanscancerblogg som idag får besked från sin Dr om fortsättningen. Jag tänker så på er alla! Det gör mig så ont. Jag vet inte hur jag kan trösta eller stärka. Jag vet ju hur jag reagerade. Jag har förstått att en del vill inte prata alls om eländet. Andra, som jag, berättar historien så hela världen har tillgång till den.

Jag fick med mig några trösterika ord under min ovissa tid: "Håll ut! Det kommer bättre dagar!" från mina kära kollegor.  "Kom ihåg! Oavsett besked finns det alltid en väg framåt!" från min klasskompis Cecilia. "Att få vara egoistisk är okej" - "Att få visa sig svag och gråta lättar på trycket", var andra trösterika ord som hjälpte mig på vägen.

Hundpromenaden togs med mycket lätta steg idag!

Till alla er som kämpar - det finns alltid hopp! Och sen det där - lev i nuet och var tillsammans!

Kramar!
Helena