Svar och kontroll sju

Jag har väntat på svaret från urologen på undersökningen, datortomografi. Ofta i veckorna reser jag till Stockholm i jobbet. I tisdagskväll ringde jag maken och vi pratade en stund. Sen säger han:
- Javisstja, du har fått brev från sjukhuset.
Och efter jag har skällt lite så läser han upp det och mitt hjärta börjar dunka.

"Bästa Helena!"

Sammanfattningsvis så var det inget konstigt med njurar eller urinvägar eller något annat som de kan se av undersökningen. De konstaterar trolig strålningsskada. Och inget finns att göra som "vi tidigare diskuterade".

Så skönt! Jippi! Nu måste vi fira igen, sa jag till maken, samtidigt som jag skällde igen att han inte hade ringt på eftermiddagen men han hade inte hunnit för det var hundkurs och sen kören. Ja, ja ingen skada skedd men det är viktigt för mig. Har du varit orolig? frågade han. Ja, det är klart, det maler där i bakhuvet.

Vi pratar inte så mycket om det. Det finns liksom inget att säga. Och jag tycker inte om att älta saker. Det är bara att hantera och vänta på svaret och försöka att inte fantisera för mycket.

I måndags fick jag brev från kvinnokliniken. Doktorn är frisk och jag har en tid imorgon för den vanliga tremånaderskontrollen. Jag har knappt inte hunnit varit orolig. Men det är pirrigt.

I veckan har jag också ringt till vårdcentralen eftersom jag behöver ha nytt recept på min medicin Levaxin som jag äter för struman, Graves sjukdom, som jag fick dricka radioaktivt jod  mot som gjorde att det blev underproduktion och då behöver medicinen. Det var för 10 år sedan som jag fick den sjukdomen.

Hursomhelst så sa sköterskan att de för strumapatienter räcker med att man tar prover var tredje år. Jag förklarade att jag blev cancerbehandlad för två år sen och då blev värden mycket konstiga och vill bara kolla att de fortfarande är bra som de var i maj. Jag fick som jag ville så på måndag ska jag till labbet på vårdcentralen. Tack vården!

Och snart är det jul....
Helena