Idag för två år och tre månader sedan avslutade jag min behandling. Den 22 november 2011. Den där intensiva och stundtals tuffa behandlingen under fem veckor med både inre strålning, fem gånger, direkt på tumören som var stor eftersom den var över tre centimeter och stadium två, yttre strålning 25 gånger och fem gånger cytostatika eller cellgifter som man oftast säger.
Idag är det som att det nästan aldrig har hänt. Eller jag har svårt att förstå att det hände. Hur orkade jag? Men kraften fanns där, tack och lov! Vilket jag har svårt att föreställa mig idag.
Jag minns behandlingen väldigt väl. Jag kan känna den där totala tröttheten som att man är helt dränerad på kraft, lika mycket på kvällen som när jag vaknade på morgonen. Det var inte trötthet, det var som att kraften i kroppen försvann.
Det jag inte minns lika väl är året 2012. Det är suddigt och jag blandar ihop. Ibland vet jag inte ens om det har hänt. Jag kan minnas fragment att jag har träffat någon god vän och tänker att det kanske inte var då utan innan eländesskiten. Det känns lite frustrerande att jag inte vet riktigt hur det var 2012. Vad gjorde jag när jag var sjukskriven? På sommaren? Under hösten? Fast hösten känns inte lika suddig. Det min bloggkompis berättade är att hjärnan kan bli "trög" efter cellgifterna och det är väl det som är förklaring men också återhämtningen för själen.
Men det kanske inget gör. Jag har bloggen som jag kan gå tillbaka till om jag nu skulle känna behov av det.
Idag är det ungefär som innan. Det är som det har varit ett uppehåll i oro och tankar kring det där eländet. Men snart kommer en kallelse, pust. Kontroll nummer åtta. Vid senaste kontrollen i december tyckte Doktorn att det var dags att glesa ut kontrollen till en gång i halvåret istället för två!
Jag tycker jag mår bra. Klimakteriekänningarna har avtagit. Det är ungefär 2-3 värmeattacker om dagen och på nätterna har svettningarna avtagit betydligt jämfört med precis efter behandlingen. Det blev ju så att hela underlivet "dödades" och jag skulle komma in i klimakteriet. Det skulle jag ju göra ändå men kanske inte så tidigt. Men det går bra.
Sen har jag ju det där med tarmen och blåsan. Men det har också blivit betydligt mycket bättre. Jag är inte lika orolig att inte vara nära toaletten. Men det är tryggt att veta var den är. Dessutom har jag fått från distriktssköterskan vuxenblöjor som gör att jag kan känna mig något tryggare även om jag inte vet var toaletten är.
Ja, återigen måste jag tala om min tacksamhet för vården och alla runtomkring!
Om sådär två år och nio månader ser jag framemot att bli friskförklarad!
Den närmaste veckan ser jag framemot att börja plantera om pelargonerna!
Helena
Idag är det som att det nästan aldrig har hänt. Eller jag har svårt att förstå att det hände. Hur orkade jag? Men kraften fanns där, tack och lov! Vilket jag har svårt att föreställa mig idag.
Jag minns behandlingen väldigt väl. Jag kan känna den där totala tröttheten som att man är helt dränerad på kraft, lika mycket på kvällen som när jag vaknade på morgonen. Det var inte trötthet, det var som att kraften i kroppen försvann.
Det jag inte minns lika väl är året 2012. Det är suddigt och jag blandar ihop. Ibland vet jag inte ens om det har hänt. Jag kan minnas fragment att jag har träffat någon god vän och tänker att det kanske inte var då utan innan eländesskiten. Det känns lite frustrerande att jag inte vet riktigt hur det var 2012. Vad gjorde jag när jag var sjukskriven? På sommaren? Under hösten? Fast hösten känns inte lika suddig. Det min bloggkompis berättade är att hjärnan kan bli "trög" efter cellgifterna och det är väl det som är förklaring men också återhämtningen för själen.
Men det kanske inget gör. Jag har bloggen som jag kan gå tillbaka till om jag nu skulle känna behov av det.
Idag är det ungefär som innan. Det är som det har varit ett uppehåll i oro och tankar kring det där eländet. Men snart kommer en kallelse, pust. Kontroll nummer åtta. Vid senaste kontrollen i december tyckte Doktorn att det var dags att glesa ut kontrollen till en gång i halvåret istället för två!
Jag tycker jag mår bra. Klimakteriekänningarna har avtagit. Det är ungefär 2-3 värmeattacker om dagen och på nätterna har svettningarna avtagit betydligt jämfört med precis efter behandlingen. Det blev ju så att hela underlivet "dödades" och jag skulle komma in i klimakteriet. Det skulle jag ju göra ändå men kanske inte så tidigt. Men det går bra.
Sen har jag ju det där med tarmen och blåsan. Men det har också blivit betydligt mycket bättre. Jag är inte lika orolig att inte vara nära toaletten. Men det är tryggt att veta var den är. Dessutom har jag fått från distriktssköterskan vuxenblöjor som gör att jag kan känna mig något tryggare även om jag inte vet var toaletten är.
Ja, återigen måste jag tala om min tacksamhet för vården och alla runtomkring!
Om sådär två år och nio månader ser jag framemot att bli friskförklarad!
Den närmaste veckan ser jag framemot att börja plantera om pelargonerna!
Helena
Helena
SvaraRaderaRoligt att höra att du mår bra. Du får gärna göra reklam för Gyncancerdagen både i Stockholm och Göteborg i april. Läs mer på www.gyncancer,.se.Där hittar du också länkar till anmälan//Barbro