.jpg)
De finaste jag har runtomkring mig, mina ungar!
Nu var det längesen jag skrev något inlägg. Beror till stor del på att min tid är alldeles för begränsad för att sitta vid datorn på fritiden. En annan anledning är att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva. Det rullar på liksom. Och jag vill inte skriva om mitt liv som tidigare. Att lämna ut. Det känns obehagligt nu när jag inte vet vilka som läser. Däremot kändes det helt rätt att under min eländestid dela med mig av upplevelsen och min vardag, på gott och ont. Min förhoppning är att bloggen kan hjälpa andra i samma eller liknande situationer.
Livet är väldigt mycket som vanligt. Tack och lov! Ni vet, jobb, städa, ut med hunden, jobba, jobba, läxläsning med barnen, städa, föräldramöten, rensa garderober, middagar, besök och besöka, firat födelsedagar, ska fira födelsedagar, jobba, hälsa på osv...
Nojan. Ja, den är ju där. Det är flera som har frågat mig sista tiden - tänker du på mycket på "det där"? Ja, det gör jag. Men det är inte lika påträngande och jag blir inte sådär "toknojig". Men den senaste nojan är lymfkörtlarna.....för några veckor sen var hudcancer......innan det var det tarmarna....ja, sådär håller det på. Men som doktorn sa i maj förra året - det är den ryggsäcken man som cancerdrabbad alltid kommer att få bära. Och det har jag förlikat mig med. Någotsånär, i alla fall.
Nästa kontroll är i juni. Fortfarande tycker jag det är ganska långt tid så än väntar jag inte på kallelsen. Jag har ju tänkt att ringa kuratorn men det glömmer jag hela tiden. Jag måste också ringa mammografin. I februari fick jag kallelse men besöket var när Max var i Kuba. Han måste ju med. För min oros skull och för att det känns bra att han är med. Förra gången jag gjorde mammografi fick jag komma tillbaka för de hade sett något.....men det var en cysta.....håll koll, sa dom. Herregud, tänkte jag.
Jag avbokade i februari och "pratade" med en digitalröst genom en massa knapptryckningar och uppfattade att jag skulle få en ny kallelse per automatik. Men så var inte fallet. Måste ringa. Får inte bli som med cellprovet 2010. Jag avbokade för det var något viktigt möte i Stockholm och jag tänkte gå på en drop-in tid några veckor senare. Så blev det inte. Tanken svävar till lite ibland. Hade de sett något då, 2010? Hade det inte behövt blivit strålning och cellgifter då? Eller om det inte hade upptäckt något då hade jag inte blivit kallad året efter då de upptäckte? Och vad hade hänt då? Ja, ja om inte om fanns....
Härliga, fina Alice!
Nu ska det förberedas för min bästa dotters födelsedag som blir tonåring imorgon! Hurra för världens finaste Alice! Min fina finaste!
Ha det gött som dottern säger!
Helena
