Kalas och avsked

Idag har vi firat min extra födelsedag! Det är 2-års kalas idag. För två år sen besökte Dr Gabriel i Linköping för att få besked om behandlingen hade hjälpt och eländet var borta. Den dagen minns jag väl och lyckoruset som följde därefter. Oron innan besöket vill jag helst glömma. Läs mer i mitt inlägg från den 26 januari 2012 genom att klicka här! Lyckoruset som jag kände dagen efter den 26e var svårt att beskriva i ord men jag gjorde ett försök, klicka här för inlägg 27 januari 2012.

Därför slog vi idag till med att göra ryska blinier med löjromsröra till middag. Fast vi hoppade löjrommen och ersatte den med stenbitsrom! Och till efterrätt blev det glasstårta som sig bör när det är kalas!

Jag vill också fira för att jag känner mig så tacksam! Det blir en dag för att påminnas om att vara tacksam och vikten av att ha nära och kära omkring sig!  Och att påminnas om att inte lägga för mycket energi på småsaker.

I många av mina inlägg under framförallt hösten 2011 skrev jag om I.K som ofta skickade mig mail. Det var mail som peppade, stöttade, pushade och innehöll tips på bra recept när man fick cellgifter men också alldagliga saker som väder och vind. Många mail blev det, över 100 stycken skickade hon till mig. Många av dessa mail gav mig mycket, mycket styrka! Jag var oerhört tacksam för dessa mail med tänkvärda och tröstade ord. I.K hade själv gått igenom behandlingar för att bota skit och elände vilket också lyckades. Hon visste hur det kunde vara och tipsade och tröstade mig.

Före jul fick jag besked att I.K har lämnat jordelivet. Jag satt på tåget när jag fick veta det och nu förtiden har jag inga problem med att gråta i det offentliga jämfört med för tre år sen. Som jag ibland läser på facebook: Tårar är sällan av ondo. Och som I.K skrev till mig: Gråt!

Innan min sjukdom hade vi bara kontakt ibland som var helt arbetsrelaterat, som vid konferenser eller liknande. Hon började maila mig när hon hörde vad jag hade drabbats av. Alla dessa mail från I.K var ovärderliga för mig. Plötsligt så visste jag inte om hon verkligen förstod hur stort stöd hon var för mig. I fredags tog vi avsked och jag gick på begravningen för att på något sätt tala om för henne att det hon gjorde för mig var så betydelsefullt.

Inger K - Ditt minne är i mitt hjärta bevarat!

Lärdom - att oftare visa sin uppskattning och att livet består både av glädje och sorg

Önskar alla en bra vecka!

Helena

Konsten att stanna ekorrhjulet

Det sägs att det är bra att stanna upp ibland - men gud vad svårt!

Att samla sig lite, reflektera över det som varit, fundera, låta tankarna fara fritt. Vad har jag lärt mig eller vad var det jag missade?

Jag har läst en del av min blogg idag. Framförallt från hösten 2011. Vissa saker har jag glömt, tack och lov, men kunde snabbt känna in känslan och lukter som jag inte tålde under cellgiftsbehandlingen. Tårar rann när jag läste om all omtanke jag fick genom sms, vykort, blommor, änglar m m. Jag säger det igen: Helt fantastiskt!

Det var otroligt viktigt för mitt humör att veta att så många tänkte och skänkte tankar till mig. Jag minns ett sms jag fick från en vän som satt i biltvätten. Hon skrev om lite ditt och datt och det var så skönt att få höra lite om ditt och datt. Det hjälpte att skingra tankarna och även vetskapen om att det finns en annan värld gav hopp. Jag är övertygad om att det gav mig styrka!

Återhämtningen, då efter beskedet om att skiten var borta, var med stor glädje då jag kunde njuta av vardagen i hemmet och med familjen. Jag tror aldrig att jag har upplevt någon större, sprudlande lycka. Jag minns att jag vaknade kl 2 på natten för jag var så ivrig att få uppleva den kommande dagen för att kunna planera för framtiden, vilket jag inte vågat innan. Alla säger att när barnen kom till världen var den största lyckan. Jag måste säga att känslorna var lika starka och sprudlande - att få ett barn är lika starkt som att få tillbaka sitt eget liv!

Återgången till vardagen och jobbet var svårare än vad jag hade trott. Det var som att kliva in i livet igen men med ett helt annat bagage som jag inte visste hur jag skulle kunna bära. Det var lite tungt där ett tag våren/sommaren 2012. Hjärnan funkade heller inte riktigt. Mina strumavärden var heller inte så bra. Men jag var glad trots allt!

Kontrollerna är ett kapitel för sig. En oro som börjar några veckor innan kallelsen kommer. Sen oro när kallelsen kommit. Och helspänd inför besöket för kontroll hos gynekologen. Och då släpper det, tårarna rinner och med de släpper spänningen.

All tacksamhet som jag känt för att bo i Sverige med en vård som är bland den bästa i världen för att inte tala om all vårdpersonal! Kuratorn som var ett stort stöd. Och så alla runtomkring mig förstås!!

Jag skulle ta vara på livet, göra saker som jag verkligen vill, stanna upp, ta hand om mig, bli så mycket bättre på allt! På så sätt skulle jag också visa min tacksamhet. Tänkte jag.

Men på något sätt så ramlar man, jag, in i vardagen igen, i det där ekorrhjulet. Den där vanliga vardagen som inte rymmer någon tid till att reflektera.

Jag skulle ge tillbaka. Jag skulle höra av mig. Jag skulle...Men det har inte alltid blivit så. Några som hörde av sig när jag var sjuk, som jag inte har pratat med på flera år, och vi skulle höras igen när jag var bättre. Men jag har liksom inte orkat eller också blundat. För det är som att åka tillbaka till den där skit och eländestiden och det orkar jag inte riktig. Förlåt mig!
Men jag är glad för alla som hörde av sig!

Jag har heller inte orkat, kunnat, mäktat med att vara en tröstare, ett stöd för de som har varit kring mig. Jag har inte haft kraften, inte förmågan. Jag har den fortfarande inte. Det är som att det är fullt upp att fortfarande smälta det där eländet, att mobilisera krafter inför kontrollerna, och att räcka till i vardagen. Dessutom har den här hösten bestått av många olika undersökningar för att undanröja misstankar vilket har gjort att min oro har blivit en ständig följeslagare. Och inte alltid har jag kunnat hanterat den.

 Det värsta, tror jag, under eländestiden var när jag vaknade varje morgon och tänkte;

Vad har hänt? Ånej, JAG HAR CANCER. Jag har ju för fan cancer, vill inte. VILL INTE!

Jag ville bara somna om.

Trots dessa tankar om livet och döden så är det inget jag maler om varje dag. Det vill man ju inte. Vardagen tar över. Och allt det där som tänktes under sjukdomen - allt som skulle bli så mycket bättre blev inte så. Och till en viss del beror det på att kraften inte finns där. Men jag tror på att den kommer att komma! Bara jag låter mig reflektera, ta lite tid för mig själv en stund, hoppa av ekorrhjulet ibland. Bara.

Vilka inre resor vi gör, vi människor! Men det är Livet! Det kanske är därför som jag inte har varit så sugen på att resa- jag har haft nog med min inre resa.

I år ska jag försöka se till att det ska bli så mycket bättre! Jag fick en dagbok i julklapp som kommer att hjälpa mig med det! Tack Ängel-Helena!

Önskar alla läsare ett Gott Nytt År!
Helena